Rivera

Hej bloggen!

Jag har inte skrivit här på typ evigheter.

Jag har liksom försökt att starta på nytt i en ny blogg. http:/www.sydneybound.blogg.se, så där har ni adressen om ni vill följa den. 

 

Tanken med den bloggen var att ett - en ny början för en ny start. Jag skulle ju ha flyttat till australien med min man i januari. 12 Januari närmare bestämt. Ja och jag är ju inte där nu. Två - jag skulle öva på min engelska. Tre - skriva om mitt liv i austarlien och mest om jobbet kring hästarna och dylikt, inte så privat.

 

GICK JU BRA. NEJ INTE DIREKT. Hela grejjen till varför det har blivit så svårt att hålla känslorna utanför är ju för att det har minst sagt gått rakt åt HELVETE med visum ansökan.

Ska förtydliga.

 

Oscar skulle bli sponsrad av Anthony Cummings, stallet som vi båda har jobbat på. För att uppnå detta hade han alltså fått massor med saker att uppfylla och klara av. Certifikat 3 samt 4, en första hjälpen kurs och engelska test stod bland annat på schemat. Så jag tror vi kom upp i en summa på utgifter till dryga 12 00 kr. Varav vi lånade från men fantastsik vän som ställe upp. 

 

När allt detta var klart, så skulle det in till advokaten som skulle skicka detta till migrationsverket i australien för att godkännas. Detta skulle gå på några dagar och vi var ute precis i en vecka i förväg klart med allt. HAH, då fick vi en fint litet mail som berättade att vår käre advokat var på semester till 24 januari. Alltså 12 dagar efter mitt plan skulle gå. Oj fan va roligt. Där flög 8000 tusen rakt ut i cyberrymden, jag hade typ 1500 kvar att leva på för 2 veckors tid. Vi förutsatte att det borde ju inte ta mer än tre veckor. 

 

Sen kommer nästa jävla problem. När vi väl kommer fram till det efterlängtade datumet så ber advokaten om ytterligare papper för att bevisa vårt förhållande. Jisses. Då får vi hålla på skicka in massa telefon register, bilder och diverse. När vi gjort det så går vi bara och väntar och väntar och väntar. Jag blir knäpp och när svaret äntligen kommer så är det ett nej. Vänta, va? Ett nej? Wow. Bröt helt ihop för jag hade börjat ana onåd på något vänster och ja hela min dröm och min plan flög med nästa raket till cyberrymden.

 

Efter panik och om och men så efter några dagar så frågar Oscar Anthony vad problemet var. Advokaten hade berättat för oss att han inte ens hade skickat in sakerna till migrationsverket. Utan att Anthony själv hade sagt nej innan vi fått iväg allt. Vilket var skumt för vi hade ju kommit överrens om detta långt tidigare. 

   Det är ju så att Oscar blir sponsrad som "tränare" vilket han självklart inte kommer att bli. Det är ett sätt för oss att gå runt systemet så att han kan få jobba heltid, och som sponsrad så får han även ta med en partner som får komma och jobba i australien med, och då får jag alltså en lucka att komma tillbaka. 

   Anthony berättar till Oscar att han inte sagt nej alls och att allting går igenom hans sekreterare Georgia Lee. En jävla fucking hor-rasist fitta som älskar att göra livet surt för Oscar. Hon har varit slarvig med hans lön och konstant tar pengar utan förvarning (tex en hyra som han självklart ska betala men när man rycker 3000 från ens lön kanske man kan fråga om man kan delbetala eller dylikt? Eller säga, nu kommer den här räkningen.) eller uteblivit med betalning. Hon skippar gärna dagar eller löp som han åkt på så han fått för lite pengar.

    Så äckelhoran har sagt nej och inte Anthony och Oscar förklarar läget att han har allt som uppfyllt, han har jobbat troget i 5 år och han har gjort allt som krävts och betts av honom och han säger säkert att det är lite orättvis behandling, framför allt respektlöst när vi gör allt, framför allt Oscar, bara för att få jobba. Han berättar även att den extra betalning som han ska få genom papprerna, inte behövs och att de mer en gärna få ta det från lönen. Anthony förstår och säger att han ska prata med advokaten efter helgen. För att vi alltså då ska ha råd tt betala hälften, så trädde Oscars pappa fram och erbjöd sig ta ett lån från banken för att rädda vårt skinn. Vilket är den finaste gest jag varit med om. Tänka sig att han tog en lån för oss. Beundransvärt.

 

En ny väntan komme och till slut efter typ 5 dagar, efter uteblivna telefonmöten, så kommer advokaten till stallet för att prata med Anthony och Oscar och alla krav klargörs och allting verkar grönt. Desvärre får vi veta att att sponsra oss, kostar 6200 dollar. alltså drygt 38 000 kr. Bara att lägga till mig gav altså 12 000 kr. Oscar erbjuder snabbt att betala hälften trots att vi båda lever knapert och Anthony godtar erbjudanet. Allt ska alltså sättas i rullning igen. DOCK så måste nu advokaten ta upp allt pappersarbete igen. Han måste också skriva ett papper som förklarar för migrationsverket VARFÖR detta tas upp och allt detta ska när det är klart, skrivas under av Anthonym och sedan ska dessa papper till migrationsverket - där de ska säga ja.

 

Så nu sitter jag återigen i en sits utan en deadline. En månad har gått och jag har knappt pengar kvar att äta. Vi väntar på att advokaten ska fastställa alla papper, sen skickas till anthony. Ingen jävla aning om när detta kommer ske och jag hoppas att det är snart. Sen väntas minst tre dagar när det kommit in till migrationsverket.

Jag är SJUKT jävla skeptisk. Jag tror just nu att det kommer ta typ 5 år innan papprerna blir klara och jag är jätteosäker på att migrationsverket kommer att godkänna oss. Det känns rätt sjukt givet att det ska gå åt helvete som allting annat i mitt liv.

 

Ja, jag är bitter. Jag är så jävla förbannad att allt har gått så jävla in i helvetes fel. Det här skulle bli det bästa året någonsin och det han knappt gå in på andra veckan på år 2014 innan första SKIT BESKEDET kom. Tack som fan livet. Jag har inga pengar, och kommer jag inte till australien så får jag inte min första lön förren i mars ifall jag lyckas börja mitt första pass innan 25 februari. Vilket skämt va? Jag måste flytta tillbaka HEM. Vilket jag inte vill. Jag hade lämnat sverige bakom mig. Jag hade lämnat ALLT. Alla mina tillbehörigheter är packade i lådor som ska skickas till Kanada var planen (Nu blir det väl austarlien om jag kommer dit) eller så får de står kvar hemma. Jag skule jobbbat stenhårt så jag hade råd att med att flytta till kanada. Betala av mina lån. Ja allt skulle gå så bra.

 

 Nu belastar jag min bästavän, jag har tappat greppet om mitt mående och har stängt av och blivit en äckligt jävligt negativ människa. Jag är förbannad och så trött. Jag vet snart inte alls vad jag ska göra och det är verkligen ingeting som hjälper.

 

Jag glider ifrån min älskade man för att distansen tär på oss. Vi funkar inte ifrån varandra och jag förstår inte hur länge vi ska orka. Jag vill bara vara med honom. Jag vill bara få leva mitt liv med honom. Jag vill ha honom nära mig och låta honom hålla om mig och få mig att känna att det inte finns några problem i världen.

8 månader av vårt förhållande har gått och vi har fått kämpa så mycket med så mycket olika saker. Sponsring, hans visum till sverige, skillsmässa, jobb, lån, räkningar. Nu står vi båda i en fet grop som blir djupare ju längre vi måste vänta på svar och och svaret är nej, ja då blir det ett jävla helvetes LÅNGT OCH HÅRT jobb att inte bli levande begravda. Får vi ett ja, ja då täpper vi igen det här hålet väldigt enkelt.

 

Nu har jag varit så jävla yr och illamående idag. Jag vet inte vad det beror på för jag har varit noga med att äta och så i och med att jag rasar i vikt när jag slutar äta. På typ 5 dagar tappade jag ett kg och jag hade liksom jobbat bort 1 kg på 3-4 veckor innan. 

 

Jag påbörjade Insanity med kakan för att komma i form till jobbet. Nu vet jag inte ens om jag får komma tillbaka, såå.. behöver jag ens förklara att det är svårt att komma upp ur sängen? Mitt liv är helt åt helvete och det verkar fan inte bli bättre. Jag har inte ens en deadline där jag vet att svaret kommer.

 

SÅ. Nu vet ni något om dagens läge. Dags att kolla på värdelös mello och ja, fördriva tiden. 

 

Chao