Rivera

Det är inte mycket som känns rätt nu.

Jag vet att jag sagt att tidigast fredag får jag hoppas på svar. Eller måndag nästa vecka.

Men min kropp skriker och värker och bara väntar intensivt på att få ett enkelt litet svar nu. Jag har trots allt i baktankarna bara massa tänk på att jag KAN få ett svar inom några dagar. Eller så var det. Det är torsdag nu, det är fredag om några timmar i Sydney och det är liksom den sista dagen innan helg.

 

Jag är förstörd, stressad och pressad. Jag kan inte ens tänka klart och allt jag vet är att ju längre det tar, desto mer övertygad blir jag över att det är ett dåligt svar. Jag börjar känna det. Känner på mig det till hundra. Och jag har alltid haft rätt. Så jag måste söka jobb nu för jag kommer få ett dåligt besked. Det här kommer inte att funka. Jag kommer inte få åka dit och jag måste göra allt för att rädda mig och Oscar nu.

 

Framför allt är det ekonomin som verkligen tär på oss nu. Vi måste få ordning på den. Vi har inte en chans att knappt överleva och det är så illa. Jag måste börja överväga att bli beroende av mina föräldrar igen eftersom jag inte har råd att betala min mat längre. Hur jävla tragiskt låter inte det? Jag har pengar, men då ryker min biljett till australien. Jag har inte råd att låna pengar för att betala min mat.

 

Jag går under. så känner jag. Jag mår så jävla dåligt och tiden går fan inte snabbt. Inget blir bättre ju mer tiden går. Det blir bara värre och värre och värre. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra längre.