Döende
Det kom som en bomb med rastlösheten och den grävde sig djupt i magen och i bröstkorgen på nig. Outhärdlig blev det nästan och jag kände mig som en vas med tonvis med sprickor och någon som försökte tryckta ner mer sand. Det känns som om jag höll på tappa greppet helt och för första gången blev jag rädd.
Jag bad kakan prata med mig och frenetiskt försökte jag lugna mig för jag blev mer stressad när jag insåg att jag var riktigt på bristningsgränsen att tappa det helt.
Vi satte på en film och efter en stund lyckades jag hålla mig fokuserad. Med minuters mellanrum genom hela filmen så långt har den galna ångesten rivit sig fram men jag har försökt ta djupa andetag trots att jag blivit yr och lugna mig och omfokusera på filmen.
Jag är rädd. Jag har aldrig haft sådan stor ångest i nutid. Utan vapen att göra mig av med den. Jag är rädd för att implodera eller explodera. Jag känner hur ångesten sväller i magen och hur ont det gör. Det är en förfärlig smärta. Känns som om jag är knäpp