Rivera

Idag var en sån dag som jag alltid kommer bära med mig som ett minne. Idag är en sån dag som gjort att jag älskar mitt jobb igen och att jag tycker det är kul att rida igen.

Rosen, min fina Ros. Som jag har kämpat med henne och försökt göra allt för att hålla henne glad och försöka lista ut varför hon varit som hon varit. Det känns som efter löpet som hon var så nära på att vinna så föll den sista poletten ner. 

 

Igår var hon pigg. Som fan det har hon varit sedan löpet, helt sjukt galet jävla taggad. Så taggad att hon blev riktigt otålig när vi väntande på passerande på banan att hon reste sig hela 4 ggr med mig innan hon kastade sig ut. Men skillnaden nu är att hon är så jävla sten fokuserad och även fast hon har så otålig så har hon börjat jobba så jävla fint. Igår gick hon riktigt bra och jag var så nöjd, men inget kan nog beskriva min glädje idag.

 

Jag var lite nervös för att jag vet att hon måste vara helt knäppt frisk och jag vet att hon kan explodera när hon är såhär. ALLT gick dock riktigt smort. Jag travade ut till Ed som kom relativt snabbt ut så hon behövde inte vänta så länge, vi travade direkt till banan istället för ett varv runt först, och ingen på banan så vi travade ut och kunde börja cantra direkt (för lite mer en än vecka sen så var jag tvungen att trava henne de första 200 m innan hon tog det lugnt) och hon gick riktigt fint, sen kom två hästar och passerade oss och hon försökte ta av bara för att inte släppa förbi dem, men så fort de passerat och vi kunde fokusera på oss själva igen så gick det så förbannat jävla bra att jag blev helt tafatt. Hela situationen tog mig med storm och faktumet att jag kunde länga på tyglarna sista 200 och min fina fina Ros stannade HELT AV SIG SJÄLV innan utgång dessutom var något som chockade mig nästan till tårar. Jag blev hög på livet, på min fina svara häst och på allt. Jag satt och blinkade och blinkade för att inte börja gråta, men när jag sedan kom in till Oscar som frågade hur det gått så kramade jag om min svarta häst runt halsen och borrade in huvudet i manen och började nästan gråta helt. Vi avslutade vårt träningspass med att lugnt skritta hem hela vägen från banan. Innan hade vi travat en liten sträcka, och där hade jag helt långa tyglar (vilket jag aldrig kunnat ha med henne tidigare) och det chockade mig och jag satt som ett stort frågetecken och undrade vad som hände.

 

Det är inte ofta man får tillbaka så mycket av hästar som jag har fått av Rosen. Hon gör mig så in i helvetes jävla glad och jag är så glad att hon också börjar bli bättre för sin egen skull. Ingen galet stressad häst, utan en häst som börjar komma i ro. Åh min fina svarta ros. My Black Rose ♥